Artikeln är det vinnande bidraget i 2004 års foto- och skrivartävling med 24-timmarstema.
Det var på hösten det skulle seglas, egentligen var det inte riktigt höst, men ganska nära. Svenne Olsson hade till slut lyckats övertala mig att hänga med på en 24-timmars segling. Och efter de historier som har vandrat runt genom åren, måste man till slut följa med. Båten var en IF och det blåste en del, men en IF revar aldrig enligt skeppare Olsson, tolv meter som det var nu, var rena viskningen.
Sydlig vind och start vid Lidö när man inte vill gå till havs och styra mot Åland, det är kanske inte de bästa förutsättningarna, men nu skulle här seglas.Det fick bli den yttre leden, Kudoxafjärden mot Möja. Det gällde att inte planera för mycket, tänka strategiskt utan hämmande låsningar, Garry Kasparov metodik.
Motvind, bonnkryssens förbannande verkan, stångande motsjö som bygger upp sig vart efter kvällen kommer och horisonten vidgar sig. Man balanserar mellan att hålla fart i lådan och samtidigt ta höjd. Detta är cirkuskonster för den oinvigde, segeltrimmets definitiva dom som visar sig i varje våg, plana segel men samtidigt driv, en kurs som är allt annat en sig själv. När vi kom ned till Möja, vek vi av in mot kusten, stora faret från Sandhamn till Waxholm. Varför göra det svårt när man kan välja det lätta, en snitslad stig för en närsynt sjöbjörn. Loggen visar sex knop och vi ligger på en underbar sträckbog, öarnas konturer besjälas genom bakgrundsbelysningen från den hukande solen.
Det börjar nu mörkna på rejält och kaffet smakar bara bättre och bättre. Vågorna har avtagit och man hittar snabbt det där rätta trimmet, ren njutning, inga slag, en lagom utmanande bidevindkurs som klaras om man inte såsar för mycket. De mötande lanternorna som växer till båtar, ficklampor som lyser upp segelnummer.
Vi har nu en annalkande båt i häcken, ficklampsljus med minskande fördröjning. Men det går långsamt, till slut dyker hon fram ur mörkret när vi närmar oss Trälhavet. En Scanmar 33: a med rev som sakta tuggar sig i kapp. Dags att skärpa sig lite, för nu är det tävling, som alltid när två segelbåtar möts på samma kurs. En liten justering på storen, kanske ett kvarts varv på fockvinschen. Hon ligger i lä och man kan ana i mörkret att aktiviteten tilltar vart efter som tiden går, seglande sida vid sida.
Pang! Och förseglet står som en potatissäck. Förstaget har gått av, kanske trimmade de för hårt, eller har de kanske rullfock, denna miserabla utmattningsfälla. De faller av och någon springer fram på däck och tar spinnaker fallet till pulpit och vinschar hem. De fixar masten, säkrad och klar, Svenne och jag tittar på varandra smått imponerade, gubbarna har koll.
Vi vänder vid vår kontrollpunkt tillbaka ut mot kustbandet. Dessa stunder med en liten wiskeypinne för stämbandens skulle, ett kvarts glas till Poseidon. Solen som snart mycket försiktigt börjar kravla sig upp, obetalbara ögonblick dessa morgonens första gryende timmar.
Det är senare när man surfar fram med vinden i ryggen, ökande mot femton, som mikrosömnen börjar visa sig, kroppen som snor åt sig en sekunds sömn lite då och då. Men det spelar ingen roll för solen lyser så härligt och båten kräver hela tiden än sådan där spädbarnslig passning när den skär i surfen. De annalkande vågorna som bryter lite lagom pirrigt ett par decimeter under relingskanten. Vi ligger bra i tid och kan kosta på oss några stickspår här och där i den nordliga kursen. Trygg i båten och vindens stabila tryck mot storseglet, fock är bara irriterande, spinnaker rent löjligt.
Lidö närmar sig med sex, sju knop, hundrafem distanser och klockan klämtar snart tolv.
Av Mattias Dahlqvist 2004
Lämna ett svar