Ett dygn på Östersjön

24-timmars september -95

Vi är på väg mot Figeholm. Lasse och Kicki Heinemann och jag Fredrik Norberg. Nu har vi för avsikt att utsätta oss för något som de allra flesta normalt funtade människor helst skulle avstå ifrån.

Det har blåst ganska friskt de senaste dagarna så det är med en viss bävan vi startar resan ner till båten. Väderleksrapporterna har lovat något avtagande vindar.

Jag säger rapporterna för det har tittats på Aktuellts, Rapports och 4-ans väder. Radions land och sjöväder har avlyssnats morgon middag och kväll de senaste dygnen. SMHI:s kustväder har avlyssnats på telefon. Den samlade uppfattningen blir att vinden som i flera dagar varit N – NO under fredagsnatten ska vrida mot O. Under lördagen vrider sedan vinden åter mot N och med ökande styrka. Under resans gång till Figeholm kan vi konstatera att förhållandena ser riktigt bra ut. Vi ser att träd-kronorna rör sig lugnt och fint. Till och med himlen börjar att klarna upp.

Vi är ganska sent ute så nu gäller det att komma iväg ut till Homeskär som är våran startpunkt. Det börjar skymma och när vi passerar startlinjen finns bara ett kompakt mörker framför oss. Vi hinner precis konstatera att vi ligger i ens med Hommeskärs stång. Nu måste vi lita till kompass och logg för att komma förbi Blackans farledsprickar. Vi stampar mot vågorna medan jag försöker mäta distansen till prickarna på sjökortet. Det är svårt att hålla fast i sjökort, ficklampa, bestick och inte minst sig själv, så jag söker mig ner till ruffgolvet där båten rör sig minst.

– När vi gått ca 0.7 M får vi hålla extra uppsikt så vi inte kolliderar med sjömärkena. Ropar jag ut till Lasse som styr. Plötsligt svajar båten till. Lasse undrar vad det var för en boj som dykt upp i ljuset från lanternorna. Vi har inte gått mer än halvvägs. Sjökort i dubbel skala och felmätning är orsaken. Denna gången var turen på vår sida.

Nu står vi inför nästa problem. Ingen av de punkter som vi har att gå till är belyst. Vi väljer att söka oss mot Finnrevet. Detta visar sig svårare än väntat. Sjögången är besvärande och navigeringen försvåras av att vi seglar i en linje som på kortet ligger mitt i en skarv och med olika skalfaktorer. Vi seglar på död räkning efter kompass logg och ekolod. Ju närmare Finnrevet vi kommer ökar osäkerhetskänslan. Det börjar regna och vinden friskar i. Vi borde nog haft lite mindre segel uppe. Framför oss ligger ett antal bränningar som vi inte gärna vill stöta på samtidigt som Finnrevet måste passeras på högst 100 meter för att vi ska upptäcka den med handstrålkastaren.

Finnrevets fyrsektorer ger en god hjälp att hitta märket. Från och med nu blir navigationen enklare. Vinden avtar något och vågorna blir mjukare. Vi sätter kurs mot Öland och Horns udde. Efter en nattmacka övertar jag rodret medan Lasse och Kicki kryper till kojs. Det gäller att någon i besättningen är tillräckligt utvilad för att ta över framåt morgontimmarna.

Det är en obeskrivlig känsla att sitta ensam i en liten segelbåt mitt ute på havet med alla sinnen på helspänn. Vind och vågor som sliter i rigg och skrov, ljusen man ser kommer ifrån instrument och lanternor, en liten ficklampa att lysa på seglen med och vid några tillfällen från handstrålkastaren. Ljus på avstånd uppfattas från andra båtar, fyrar och inte minst från Oskarshamn vars gatljus lyser upp himlen ovanför. Vattnet utanför relingen är svart, det hjälper inte att man lyser på det med strålkastaren, allt ljus sugs upp av vattnet. Man får en känsla av svindel, nu seglar man inte på en plan vattenyta utan i rymden mellan olika ljuspunkter.

Vinden vrider emot så det blir allt svårare att hålla upp emot Horns udde. Jag faller av lite för att inte tappa fart. När jag sedan slår strax innan den Öländska kusten, tittar Lasse ut. De har inte varit ute så mycket i sin egen båt de senaste veckorna så han är sugen på att ta över. Efter lite varmt kaffe och en macka sträcker jag ut mig nere i ruffen. Sjön är ganska behaglig så jag slumrar snart till. Ljuset från en fyr väcker mig. Det är Tokenäs udde som vi passerar. Dags att angöra nästa punkt som är Byxelkroks farledsprickar.

Det visar sig att prickarna saknar reflexer vilket gör dom extra svåra att hitta. Först ca.30 meter ifrån är vi säkra på positionen. Även här har vi god hjälp av ekolodet, då vi inte gärna vill gå på bränningarna strax intill. Nu måste vi välja nästa punkt. Vi vet genom radiokontakt med de andra två deltagande båtarna att de gått till Kungsgrundet. Dit är det en perfekt bog med halvvind. Vi vet att vinden skall vrida emot och öka framåt morgonen. Risken är att sjön är hård men vi beslutar att göra ett försök. När vinden ökar vill vi gärna vara så långt norrut som möjligt så vi får medåka sista etapperna till vippholmarna som är slutmålet.

Sjön är ganska hög, men inte alls så gropig som i Kalmarsund. Lasse fortsätter vid rorkulten ett tag till. Efter någon timme möter vi en segelbåt vilket senare visade sig vara en av deltagarna som vänt tillbaka från Kungsgrundet till Byxelkrok.

När jag tar över har det börjat ljusna. Ljuset från Kungsgrundet har synts en stund. Strax slocknar fyren och försvinner i diset. Vinden ökar långsamt och motvridet gör att det börjar bli lite tufft med fullt segelställ. Kicki som legat till kojs hela natten verkar inte må så bra, så vi söker oss in mot lugnare vatten. I Idösund skiftar vi försegel och äter frukost när vi stilla seglar genom skärgården in mot Västervik. Segling är verkligen kontrasternas sport. Ena stunden kan vara mycket tuff med besvärlig sjögång och sjösjuka. Andra stunden när man kommer i lä ligger vattnet platt, solen skiner och fåglarna kvittrar.

I fortsättningen avverkar vi ett stort antal korta etapper i skärgården runt Västervik. När vi andra gången seglar in och vänder i Västervik funderar vi lite över hur ”knäppt” det måste se ut för någon på land som ser oss vända så nära tryggheten på land för att på nytt ge oss ut på det hotfulla havet igen.

Vi söker oss så småningom söderut mot Vippholmarna och in till Blankaholm en vända, ut igen, passerar Mannens fyr som ju är slutmålet. Vi har några timmar kvar så vi vill inte ge oss än. Nu kan vi gå ner till Strupö Ljungskär och ut till Blackan och vända.

Vid Strupö Ljungskär möter oss havet med en av sina grymmare sidor. Det har blåst hela dagen med vindstyrkor som närmar sig kuling. Det enda rätta som vi kan göra nu är att vända om till Mannen och de andra båtarna som redan lagt till i ”Kammaren” som är en mycket skyddad vik med höga klipphällar runt om.

När mörkret faller lyser endast grillen upp den närmaste omgivningen. En fotogenlampa får hjälpa till att skingra mörkret när vi tillsammans med vännerna sitter och pratar om seglatser över de sju haven, tills tröttheten blir övermäktig. Den natten sover man ovaggat.

Nästa morgon efter frukost seglar vi hem mot Figeholm. Beredda att möta kulingen på Kråkelundsbukten ger vi oss iväg med revade segel. Farten håller båtens maximala 6 knop med ca. 13 kvadratmeter segel så det är lite spännande att möta vågorna på en av Östersjöns besvärligare platser vid hårt väder. Väl ute på öppet vatten dör plötsligt vinden ut, solen hittar ett hål i molntäcket och ger upphov till en ögonblicksbild som fastnar på näthinnan. En bild som är så vacker att man skulle vilja hålla den kvar.

Alltför snart är man tillbaka till vardagen, men utan tvekan ger en sådan här resa gott bränsle till dagdrömmarna om segling man får under det mörkare halvåret.

Av Fredrik Norberg