Höstregattan avslutades första helgen i september och samlade i år seglare i klasserna 12-, 24- och 120-timmars.
Minnesnoteringar från höstens 24-timmars
Text och foto, Lars Tobin, Stormfågel
Sommaren har i år dröjt sig kvar länge vilket gav en höstsegling som temperaturmässigt kändes som sommar och gav en behaglig segling i vindar som varierade vida. Även om solen gick ner vid ”20-snåret” blev det aldrig riktigt mörkt. Natten var stjärnklar och sikten god.
Vindprognosen lovade inledningsvis lite svag vind från sydväst som en timma efter start skulle ersättas av ”ostlig-västlignordlig blegg”. Efter kl 22 skulle det bli en stadig sydostlig vind i styrkor om 8-11 m/s som några timmar innan målgång helt skulle ”doja av”. Utmaningen var således att komma iväg från startplatsen ut på havet och inte komma för sent i mål. Seglingen däremellan var enkel om än lite skumpig emellanåt.
Strategin blev relativt snarlik för 24-timmarsseglarna som startade i Göteborg. Merparten av seglarna nyttjade rundningspunkten Nordre Rönners nordprick som gav en öppen bog både till och från den danska sidan. Det var till och med lite trångt vid rundningspunkten. Rundningen av denna punkt i mörker är intressant så till vida att pricken inte är belyst och står relativt tätt inpå ett grund som sannolikt består av sten. Pricken skall formellt sett rundas. Uppgiften vid rundningen blir att inte gå för långt söder om pricken och stranda på grundet. Dessutom är det relativt otrevligt att i 8-9 knop kollidera med en prick. Det går givetvis att satsa på diverse strålkastaralternativ där någon i besättningen får offra mörkerseendet. En god radar skulle möjligtvis ge ledning förutom när pricken kommer i direkt anslutning till båten. I vår båt föregicks rundningen av kontroll av prickens position både mot plotter och mobiltelefonens enirosjökort. Beslut fattades att segla mot pricken och lita på utkikens mörkerseende.
Dock störde skenet som kastade från Nordre Rönner fyr mer än det hjälpte. Det var svårt att få till mörkerspaningen där man ju skall kika vid sidan av föremålet man söker där ”ögats mörkerseende är bättre”. Vi passerade positionen utan att vare sig höra någon smäll eller se pricken. Både plus och minus
således. Jag tror nog att rorsman var lite skraj och höll lite extra vid sidan av pricken trots överenskommelsen om ”rakt på” men det får jag hålla för mig själv. Och visst är det så man skall
agera. Rundningar skall ske på ett anpassat säkert sätt.
Det fanns lite divergerande prognoser om vindstyrkan mot Jylland varför det skedde en viss uppdelning av startfältet mellan de som vände åter och de som fortsatte till jylländska kusten. Vi valde att ”safe-a” för att kunna ta höjd för eftermiddagens avtagande vindar och säkra målgången.
Att korsa farleden Route T innebär emellanåt att det är ganska tätt med fartyg. Returpassagen mot Sverige strax utanför försiktighetsområdet vid Kummelbank där farleden ändrar riktning verkade bli ganska fri från andra fartyg förutom en större nöjesfärja från söder. Denna 10-våningssak syntes tydligt
mot den gryende horisonten. På AIS:en syntes CPA vara 0,9 sjömil med rådande kurs strax före farledens riktningsändring. Det är svårt att förutsäga när fartygen girar och var de positionerar sig inför sin nya kurs. Här beter sig olika skeppare lite olika i dessa situationer. Min erfarenhet av tidigare passager är att många fartyg senarelägger girningen och tom med girar något österut för att markera sin avsikt. Men man kan aldrig vara säker. Och visst påbörjade färjan giren tidigt mot nya kursen och CPA gick mot 0 i ett ganska sent skede. Denna nya kurs uppfyllde klart Murphys lag. Andra lagrum för denna fråga kan diskuteras.
Vi lovade kraftigt och färjan passerades utan ombordläggning och vi nådde lyckligt svenska kusten. Vinden var stabil fram till kl 16. Sen mojnade det, mer och mer…och mer. Högsommaren kom åter och det var i det närmaste helt vindstilla vid målgångstiden. Men flertalet klarade att komma fram i hyfsad tid men något undantag.
Den gemensamma målgången var i år Marstrand dit 15 båtar anslöt med totalt 60 hungriga seglare. Vi hade bokat ”Arnells på kajen” som rymde just 60 personer varför vi tidigare hade varit tvungna att sätta stopp för anmälningar till middagen. Fördelen med att fylla lokalen var väl att det inte fanns några
andra ”störande element” i uteserveringen under tiden vi diskuterade seglingarna.
Längsta seglade korrigerade distans för 24-timmars nådde Bo Larsson om 127,5 sjömil med XP 38 Våga.
För 12-timmars seglade Thomas Crus-Kollberg med sin Najad 34 om 53,2 sjömil.
Utom tävlan för en möjlig ärofull inteckning i pokalen för årets längsta 12 respektive 24-timmarssegling bör väl nämnas Thomas Lundgren som med Tootiki under en 120 timmarssegling rundade vår sydligaste punkt vid Rostock. Trots en hel vecka med svaga vindar uppnåddes 422 sjömil.
