Vårregattan på Västkusten seglades, som brukligt, första helgen i juni. Denna gång seglades 12-timmars solo, 12-timmars, 24-timmars och 48-timmars.
Seglingen blev en stillsam historia med övervägande fint väder och svaga vindar – en bra inledning på sommarseglingen!
Nedan följer ett referat från seglingen skrivet av en 24-timmarsdebutant. Referatet publicerades först i Västpricken nummer 3 2021.
Tidvis bomlös men inte hopplös under 24-timmars.
Vi fick stryka båten medhårs
AV SANDRA MUNNE
Åh vad fin hon är, tänkte jag när jag på nätet råkade scrolla förbi en röd Maxi 77 i vintras. Det visade sig att ägaren sökte en samägare och jag sökte seglingsmöjligheter. För tre år sedan kunde ingen av oss segla och i februari skrev vi kontrakt på samägarskap. Jag blev direkt medlem i Kryssarklubben och i första utskicket fanns en gratisbiljett för att delta i 24-timmars. Så första helgen i juni seglade vi 24-timmars tillsammans.
Det var rejält spänt och nervöst innan. Vi båda hade nästan ingen erfarenhet av nattsegling och ingen av oss hade varit skeppare tidigare eller seglat någon tävling heller för den delen. Dagarna innan såg det ut att bli dåligt med vind och vi var nog de enda som anmält oss som tyckte att just den prognosen skulle
passa oss bra eftersom vi båda gärna revar rejält redan vid 7 m/s. Tio minuter innan vi skulle kasta loss från bryggan i Björlanda kile, för att i god tid hinna sätta segel, slutade plottern fungera. Med hjälp av en brygg-granne löste vi det och kom i väg om något lite sent. Vinden låg på så det nästan blev svårt att
ha segel över startlinjen, men det var vi ju tvungna att göra. Helt plötsligt kunde vi inte längre bara dra på snurran och puttra oss igenom sådant som är svårt att segla förbi eller ta en liten annan riktning för att få bättre vind.
Väl nere mellan fastlandet och Björkö skulle vi passera färjorna. Strax innan blev det total bleke. Det kändes inte helt bra att behöva försöka guppa förbi färjorna eller i värsta fall fastna mellan dem. Båten Anna som då var jämsides satte spinnaker men vi som inte har någon försökte se det positivt och
lyckades guppa oss ner mot Hönö. Väl där kom vinden, vi har aldrig varit så lyckliga över att känna håret fladdra och seglen spännas upp. Vilken glädje! Dessutom var vi på rak kurs mot rundningspunkten utanför Vinga. Jag vet inte om vi var mest exalterade över att för första gången se den kända fyren
från utsidan, för att vi skulle plocka vår andra distans eller för att det började bli mörkt. Snart hade vi Vinga på babord sida och solnedgången på styrbord. Magiskt!
Mörkret föll snabbt och vinden mojnade av, Magdalena somnade gott i sittbrunnen. I tre timmar låg vi och guppade med tankers för över, babord sida och en tanker väjde akter om oss. Det kändes lite lurigt att ligga där mitt i natten men att dra på motorn hade väl diskvalificerat oss ur tävlingen och väckt Magdalena. Vågorna från båtarna guppade oss fram till Trubaduren men slaget från vågorna gjorde också att muttern till bommen gängade ur. Magdalena blev nu lösningsinriktad som få. Upp med pannlampa och verktyg. När bommen väl var på plats igen fick vi precis tillräckligt med vind för att ta oss över den stora farleden in mot Göteborg. Vi hann ner till Vanguard innan vi fick bleke. Klockan tickade så vi började fundera på om vi skulle hinna upp till Knarrholmen i tid för målgång. Vi lyckades använda strömmen för att komma förbi och runda Vanguard så vi kunde registrera det i 24h-appen. Inte en minut försent kom vinden några timmar innan målgång. Den där känslan när det går lagom fort och solen skiner är fin. Dessutom ville vi ju komma fram till middagen för vi började bli nyfikna på vilka de andra seglarna var. När vi närmade oss målgång var vi 2 timmar för tidiga. Då utbrister Magdalena att hon helst vill gå i mål så snart som möjligt och att resultatet inte spelar någon roll. Så det var skönt att jag inte behövde vara den som erkände högt att det nu skulle vara skönt att få lägga till, inte för att vi hade någon prestige eller så… Så vi rundade Akimspunkten och Långedrag, vilket gav oss de timmar vi behövde för att få gå i mål. Vi hann inte mer än att lägga till så gick vi och badade.
Vi behöver klappa vår lilla båt medhårs, exempelvis rasade bommen ner två gånger under natten. Så det blir en del fix, samtidigt så lär vi oss mycket och inget blir särskilt dyrt när man är två hushåll som delar på allt. Tack vare 24-timmars blev det av att vi grundutrustade vår båt lite bättre. På hemsidan för 24-timmars
finns bra checklistor för ändamålet.
Lagsammanhållningen stärktes under seglingen. Vi kände oss inte det minsta fåniga när vi jublade högt tillsammans för att fira vid varje rundning. Det var ingen självklarhet att vi skulle klara detta. Mer stolta och glada seglare vid målgång får man gå över vatten för att hitta. Vilken lyckoträff att vi är ett så
bra team! Tack till Magdalena, brygggrannen Christer och vårt varmaste tack till 24-timmarskommittén för ett fint arrangemang.
Hon, den röda skönheten, finns att se på instagram ”girls_just_wanna_sail”.
Vi ses på havet hälsar Magdalena, Sandra och Maxi 77:an Felicia!
