Vårregattan 2022 på Västkusten

Att kappsegla mot en farledsprick – och förlora!

Förberedelser

Det stod tidigt i veckan innan start klart att det inte skulle bli några rekorddistanser denna gång. Alla källor till väderprognoser förutspådde svaga och växlande vindar under lördagen efter goda vindar på fredagskvällen. I början av veckan så förutspådde prognoserna ingen vind från lördag lunch och resten av dygnet, då blir det svårt att nå fram till mållinjen. Allt eftersom veckan gick lovade prognoserna dock hyfsad målgångsvind.

Team Agraff hade planerat för att segla ett 48-timmars men det ena och det andra fick oss att banta detta till en 24-timmarssegling i stället. Det kan ha haft med jobb att göra. Besättningen, Jens, Hans och undertecknad skeppare har seglat dessa seglingar tillsammans i många år och flera tusen sjömil. Det var våra gemensamma erfarenheter från dessa seglingar som fick vår segling till Skottland att fungera galant för några år sedan. Eftersom vi kan varandra så är det hela lätt organiserat, Jens och Hans förbereder var sin färdig måltid, typ gryta, där allt finns med från början. Den ska även kunna ätas både kall och med sked om vädret skulle vara bråkigt. Skepparn ordnar det andra, kaffe, frukt, frukost, nattamackor och bunkring av båten. Han ska även se till att det finns en landare så att inte myteri utbryter – efter förtöjning!

Fredag morgon

Vad vädergudarna vill vet ingen men DMI, PredictWind och SMHI försöker förstå. Inledande V-SV runt 5 m/s ger ju något att segla på men under natten skulle det bli stilla. Denna gång gick DMI och PredictWind isär efter sennattens stiltje genom att DMI lovade att det skulle komma allmän SV-V 2–4 m/s längs hela kusten från lördag lunch medan PredictWind visade på mer vind söderut, syd Onsalahalvön. Med målgång i Lerkil kan det bli avgörande vart man har seglat under fredagskvällen. Det är bara att konstatera att väderprognoserna kommer att behöva följas upp hela vägen fram till start.

Fredag eftermiddag

Som så ofta kommer siste man med andan i halsgropen och mumlar något om jobbet. Vi skrattar och konstaterar att en helgs segling blir bästa tänkbara medicin mot dessa symptom.

Tidigare under veckan enades vi om att starta ute vid Hönö, punkten 20 Rossbådan, för att slippa kämpa oss ut ur Askimsviken i svag och motig vind. Nu blåser det i stället en stabil grå sydväst på 8–10 m/s. Nåja, nu kan vi få en riktigt fin slörstart upp norrut mot Stora Pölsan och Hätteberget. Under motorgången ut till starten vid Hönö förbereder vi mackor och kaffe. I kylen ligger redan två hemlagade middagar och väntar på vår aptit.

Starten vid Hönö

Vi blev några minuter sena till start och det var ju tråkigt att missa båtarna där. Stormfågel mötte vi då de gick söderut men Elsanta försvann upp mot Björkö. Det blev en fin löpa norrut i god sydvästlig vind. Vid Hälsö lovade vi upp för att komma ut söder om Hyppeln och gå mot Stora Pölsan. Det gick bra ända tills vi kom ut på fritt vatten. Då hade vinden minskat men sjön låg kvar och strömmen satte nordvart. Detta blev en riktigt jobbig segling med skvalpig sjö som bromsade upp Agraff hela tiden. När det inte gick att få någon fart på båten så blev det ännu mera slänggunga. För att få fart genom sjöarna rullade vi ut vår code zero. O, vad nöjd jag var att slagit an den redan inne på plattvattnet i skärgården. Detta hjälpte och nu gick det bättre att hålla upp mot Pölsan. Ju djupare vatten vi kom ut på desto mindre påverkade strömmen och till slut kunde vi runda Pölsan, om än på väldigt nära håll, och vända norrut mot Hätteberget.

Sjön var fortfarande oproportionerligt stor i förhållande till vinden men med coden gjorde vi ändå runt 6 knop mot Hätteberget. Då passade det bra att servera Jens förberedda middag och nu steg humöret. Men vi noterade att coden stod illa så jag skulle försöka sträcka upp fallet. Då trillar seglet ner! Det visar sig att Codefallet gått rakt av ca en halv meter från seglet, förmodligen i brytpunkten vid blockskivan. Lite förundrad blir jag över att ett 12 mm fall i dyneema går rakt av. Tampar kan se ut som skit men det är inte ofta dom går av. Detta fall var dessutom bara två-tre år gammalt.

När vi bärgat seglet och rullat ut focken så konstaterade vi att vi tappat nästan 2 knop och att gången åter var stökig. Väl framme vid Hätteberget så är vi eniga om att ingen ville ta nattens stiltje ute i den här sjön. Därför valde vi att gå in vid Sillesund och ta stiltjen i skyddade vatten även om vi anar att stiltjen kan vara längre där. Även om det blir ännu mindre vind där så blir det nog mycket behagligare och kanske skulle det ge lika mycket distans. Efter kampen mot Pölsan och debaclet med vår code zero så var jag oduglig av trötthet så jag gick och lade mig vid 10 tiden.

Nattens stiltje

Hans och Jens gör ett fint jobb medan jag sover. De seglar in genom Sillesund och vidare ner till Måvholmen. Därifrån upp till Långö innanför Marstrand för att inte komma för tidigt ut i havet nere vid Trubaduren. Vid halv tretiden strax norr om Måvholmen så kroknar dom och jag tar över. Då är det helt stilla och vi är på väg med en bredsida mot Skagen. Än så länge stämmer DMIs väderprognos perfekt. Mitt problem är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av den för möjligheterna är inte uppenbara för mig. Från lunchtid till målgång ska det blåsa V längs kusten och knappt något längre ut och då vill jag inte hamna S eller SO om målet vid Lerkil.

Medan jag funderar på detta ljusnar det försiktigt och luften fylls av fåglarnas sång. Det är en fantastik upplevelse att helt plötsligt ha hamnar på en gökotta. För visst är det väl en gökotta när man hör göken i alla väderstreck. Dyningarna som slår in mot Rörös västra kust lägger ett mäktigt komp i min morgonkonsert. Det hörs även snarkningar från ruffen men de bortser vi ifrån nu. Då bestämmer jag mig för att valet att gå inomskärs var det bästa alternativet, även om det inte skulle ge mest distans. Vinden kommer och går och farten söderut varierar mellan 1,5 och 4 knop vilket är mer än jag vågat förvänta mig utifrån prognoserna. Även om gryningen är grå denna gång så är den fantastisk och jag tycker uppriktigt synd om alla som aldrig får uppleva gryningen under segel.

Att kappsegla mot en farledsprick – och förlora!

På platt vatten får jag upp min code zero igen med hjälp av spinnackerfallet. Den ger det där lilla extra och på fullständigt platt vatten tar jag mig ner mot sundet mellan Björkö och Hälsö. Jag försöker sikta mellan Hälsö och barbordspricken utanför Björkö hamn, för nära Hälsö för mig in i lä men jag har avdrift åt Björkö. Allt eftersom strömmen tilltar så avtar Agraffs fart över grund. Det är lite frustrerande att se bogvågen indikera 1–2 knop när farten över grund går ner mot 0,2 knop enligt GPS:en. Det blir en rafflande segling mot barbordspricken. Jag försöker ta den i lovart och är uppe jämsides när den, strömmen, lägger in en extra växel och pricken drar iväg framåt. Men inte kan man ge upp så lätt. Jag justerar skotningen och går upp på prickens läsida. Nu går det bättre! Det är alltid en extra tillfredsställelse att gå förbi i lä, så även när man kappseglar mot en prick. Nu kommer jag förbi och får känna mig som en vinnare en stund. Men när vinden avtar så kommer pricken farande igen men nu alltmer i lovart. Avdriften trycker Agraff hela tiden upp mot Björkö och när ekolodet visar 1,7 m så får jag starta motorn för att backa ut från land. När vinden lägger sig helt så driver jag norrut, samma väg som jag kom. Jag möter Charlotta, en IF med 24-timmarsvimpeln i häckstaget och trots att vi seglar åt var sitt håll så är det inte mycket som skiljer oss åt i fart.

Det har blivit morgon och när jag tröttnat på att driva runt mellan Hälsö, Björkö och Källö-Knippla så purrar jag ut gastarna och går och lägger mig. När jag kommer på däck igen vid 12-tiden så har vi fortfarande inte passerat Rossbådan innanför Hönö. När vi till slut gör det efter en intensiv kryss så har vi tagit från kl 03:38 till 13:08, 9,5 timmar, på oss att segla nettosträckan 6,1 M mellan Måvholmen och Hönö. Så vinner man inga 24-timmarsseglingar men det är bara att svälja förtreten och satsa på att hinna i mål till den gemensamma middagen i Lerkil.

Den resterande seglingen i mål blir behaglig men ger inte några stora upplevelser. Väl i mål så står det väldigt tydligt klart att rätt vägval var att gå söderut. Där hade man vind största delen av dygnet och Embla med Anders Nyberg lyckades ta sig hela vägen från Långedrag ner till punkten 3191 Syd Middelgrund i höjd med Torekov och tillbaka under 24 timmar. Detta är en segling på nästan 149 M vilket omräknat på handikapp gav 106 M, vilket är en mycket imponerande prestation under dessa förutsättningar.

En båt, De Mer, med Markus Mangsten som skeppare seglade 202 M netto under 48-timmars. De båtar som seglade 12-timmars startade med stiltje och bästa båt blev Coquette IV med Anders Kuikka som lyckades segla 32,5 M netto.

Till den gemensamma målgången i Lerkil kom 17 båtar och 47 seglare och vi hade en fantastiskt trevlig kväll tillsammans där vi kunde njuta av varandras äventyr.

Nästa chans att segla 24-timmars är helgen 2–3 september. Då blir det gemensam målgång på Marstrand för alla de som vill veta hur det gått om de gjort det andra valet.

Välkomna!

Text: Fritiof Pontén